Jag tänkte skriva ett inlägg om bara mina åsikter och ni får gärna kritisera/inte hålla med, men blev lite ledsen idag. 

VARFÖR får man inte prata om dom som är döda? Eller ja, dom som en gång fanns här hos oss, som vi älskade och till och med delade blod med. Varför ska vi låtsas som att dom inte finns? Det är så många gånger jag fått frågan om min pappa. När jag var yngre ljög jag, för jag skämdes över att han var död, eller mest för att se de stackars lärarna eller vad det nu var inte skulle behöva skämmas. Fick på ett muntligt spanskaprov just frågan vad min pappa heter? Och jag sa att "No, tengo padre". Alltså, jag har ingen pappa. Hon blev alldeles till sig och hon avbröt provet! Och sa förlåt, det visste inte jag. Förlåt för vad? Hur skulle hon kunna veta? Det blir alltid så pinsamt tyst och jag hatar det. 

Jag kan köpa att folk tycker det är jobbigt och att man är ovan vid situationen. Men som jag skrivit tidigare så har min farmor alltid haft väldigt svårt att prata om min pappa. Så fort han nämns så blir det oftast tyst eller byts samtalsämnet. Eller som jag visade en gång att jag har ett foto av pappa i plånboken och vi satt då och drack vin på Polenbåten. Då försvann skratten och allt det onda var verklighet. MEN min pappa ÄR död, liksom min morfar till exempel. Visst är det jobbigt och kan komma tårar när jag pratar om honom, men vad gör det? MAN MÅSTE FÅ GRÅTA UT. Många gånger så skrattar mamma och jag åt kommentarer han fällt och det är positivt att glädjas åt de individer dom var! Eller hur? Ibland kan man kolla på diabilder på släktträffar och det är ju jättetrevligt, men oj ja där kom en bild på Anders. JA OCH?? 

Och varför är det så tabu att prata om självmord? Min pappa tog livet av sig. Men jag älskar honom lika mycket för det. Är givetvis full av illska och besvikelse att jag inte var värd att leva för, men han var sjuk och vi kunde inte rädda honom. Psykiatrin får man heller inte prata om. Då är man knäpp i huvudet om man varit där. Men varför inte vara stolt istället att man tog emot hjälp? Det är inte dom som vågar ta steget som är starka utan de som vågar se problemen och kämpa kvar som är starka! 

Som sagt, alla är olika och kanske klarar inte alla av att prata om de som är döda, men för tusan inse fakta dom har funnits. Jag älskade alla mina änglar, är stolt över dom och kommer fortsätta prata om dom och kolla på bilder med mera. Det gör ont i mig att vissa i släkten eller rent generellt bara struntar i de som en gång var vårt allt tex....