Eva-Lena

22 november 2011 21:15

Hej Johanna

Det är ett bra ämne du tar upp. Önskar att fler vågade prata om det. Just självmord är väldigt tabu att prata om. Jag tror det mycket beror på de skuldkänslor människor bär inom sig. Man måste prata öppet om detta och på så sätt öka förståelsen för de människor som mår så dåligt att de väljer denna utväg. Jag tror också det är jätte viktigt för anhöriga att få någon att prata med om det som hänt för att hjälpa dem att komma över den skuld de känner. Ilska och besvikelse är ju också känslor som är förknippade med denna tragik och frågor som man aldrig får svar på som man måste lära sig att leva med.

Att be om hjälp är en styrka, precis som du skriver!! I USA har de kommit en bit på väg med att ta bort stämpeln "dum i huvudet" för att man går hos en psykolog. Det är inget fel i att prata om saker som tynger en. Många gånger så kan man må bättre av att bara få prata med någon. Barn och framför allt ungdomar kan ha en hel del som surrar i huvudet på dem. Sådant som man kanske inte vill ta med sina vänner eller föräldrar. En del har någon i sin närhet som är bra på att lyssna. För det handlar många gånger just om att lyssna. Ibland vill man inte ens ha klämkäcka svar ;) Sen finns det sådana som verkligen mår så dåligt att de behöver professionell hjälp. Tyvärr är behovet större än resurserna idag och många får gå alldeles länge utan att få den hjälp de behöver. Som anhörig måste man också få förståelse och acceptans för att det inte är mycket man kan göra för att hjälpa. Många bär också sitt dåliga mående inom sig.

Att folk i allmänt har svårt att prata med någon drabbad är nog av den anledningen att man inte vet hur eller vad man skall säga. Att ta upp det, så som du gör, tror jag är jätte viktigt. Det kan finnas andra där ute som skulle vilja prata om det men inte vågar just av den anledningen att det är "tabu"

Eftersom det är så tabu belagt så kan det också bli så att man känner sig väldigt ensam om att vara drabbad. Men det är ju många som är drabbade och det kan kännas skönt att känna att man inte är ensam om de tankar och känslor man bär inom sig.

Sänder dig en kram och hoppas att de som stod din far nära får en inre frid och kan minnas din far för de fina stunder han gett dem och dig.

//Eva-Lena

sannigen

22 november 2011 21:56

Jag håller helt med dig. Min store bror tog sitt liv i Maj. Först skämdes jag faktist att berätta det för det är faktist lite tabu att någon tar sitt liv men nu älskar jag att dela med mig av det för jag vet att det kan hjälpa folk som är i samma sitation Det är igenom oss dom döda lever vidare så vi måste prata och dela minnen med varandra. Jätte bra att du tog upp detta.Kram :)

AM

22 november 2011 22:13

Johanna, det finns de som aldrig nämner ett ord om de nära o kära som gått över. Att prata om döden för en del gör dem så påminda om just deras egen död.
Alla vill till himmelen men få vill ju dö.. som låten som Timbaktu sjunger.
Förr tiden var döden lika naturligt som att födas. Vi hade våra föräldrar eller far-´ o morföräldrar, stod lik i finaste rummet. Man tog fina gran o tallkvistar o prydde runt den avlidna, man bäddade med finaste linnelakan. Hela familjen var involverad.
Men nu ska vi viska o tissla o tassla. Människor vågar inte prata, vi vågar inte beklaga förlusten. Många som vet att deras vänner eller bekanta har sorg så avstår de ifrån att ta kontakt, för att de inte vet vad de ska säga. Men man behöver inte säga så mycket, bara finnas til o lyssna om så behövs. Vi ska prata om de som gått över, minnas alla ljusa stunder... för på så sätt finns de alltid i en liten enrummare i våra hjärtan om inte en trea kanske? :-)

Att våga visa o vara så stark att man tar hjälp ifrån sjukvården ser jag som ett friskt tecken. När de som är deprimerade av mina patienter när de har sorg o inte kan få fram en tår.. ja då är det fara o färde. De som kan gråta finns det hopp för.. o jag önskar att alla skulle som du kunna bekräfta lite oftare de som en gång stod oss allra närmast.//Annmarie

Louise

22 november 2011 22:21

jag kan inte säga att jag förstår dig till 100%, men till 99% iallafall! jag har förlorat båda mina föräldrar, min "lillebror", min morfar, min faster och en nära vän! dock ingen i självmord! mina föräldrar omkom i en bilolycka när jag var 8 år, även mina mor & farföräldrar pratar inte gärna om någon utav dom. vilket jag tycker är jättejobbigt då jag inte kommer ihåg någonting själv ifrån den tiden. min "lillebror" dog också i en olycka. min morfar och min faster var sjuka och dog pga det. och min vän dog för inte alls längesen, han dog i en bilolycka som orsakades av rattfylla.

på ett sätt förstår jag att mormor, farmor & farfar inte gärna pratar om min mamma och pappa! dom har ju trots allt förlorat sitt barn! vilket jag tror skulle vara det hemskaste som kan hända en person, man ska ju inte överleva sina barn! jag vet inte vad jag skulle göra om min dotter skulle lämna livet före mig!

men på samma gång så förstår jag faktiskt inte varför dom inte kan prata om det! det är trots allt snart 12 år sen det hände, jag var liten, jag minns ingenting! ingenting om varken mina föräldrar, mig själv eller hur vår familj fungerade, vilket jag tycker är fruktansvärt tragiskt! jag vill veta vem jag är! kanske skulle fått lite svar! det finns ju så fruktansvärt mycket frågor!

jag tycker att alla ska kunna prata om dom som lämnat jordelivet! dom har faktiskt funnits här innan, man kan inte bara sudda bort dem! folk kommer alltid att komma ihåg, älska och sakna!!

hoppas allt löser sig för dig och att dina nära och kära börjar prata! för som du säger! man måste få gråta ut!

Nadja

23 november 2011 13:58

Det är synd att självmord är så tabu att prata om :/ Jag förlorade en vän som tog livet av sig och det hände för 2 år sedan. Jag pratar mycket om henne, men folk verkar inte vilja lyssna.

Sedan tycker jag det är tråkigt att de som en gång levt och idag är döda, de blir bortglömda. Vi pratar inte om dem som vi en gång känt och som har levt, utan vi förtränger, glömmer att de någonsin har levt. Det tycker jag är så sorgligt.

Ett liv tar alltid slut, ödet bestämmer det (oftast) tycker jag. Men man bör ju alltid komma ihåg att de funnits. Att de har levt.
Livet är tragiskt ibland, rädslan för att stå ensam när ens nära och kära dör. Man står där handfallen men man går vidare. Dock anser jag att om man går vidare som behöver man ju inte sluta prata om personen.

caroline

3 december 2011 12:39

Det är synd att många inte vill prata om de som inte längre finns kvar, men för en del kan det vara ett sätt att hantera sorg på. Men jag kan känna ibland att det är som att människan det handlar om aldrig har existerat och det är tråkigt. Men alla har vi våra egna sätt att hantera sorgen på. Men jag förstår vad du menar. And by the way, saknar dig! Skicka gärna din adress, har ett paket till dig som jag tänkt skicka iväg så fort jag kan :-) hihi. Kram!