Så kan det vara ibland. Jag försöker att inte vara så stor i  käften som jag månger gånger kan vara därför jag är en person som står för vad jag tycker och är något fel tycker jag man ska prata om det tex. Därför måste jag få avreagera mig lite nu. 

Mitt liv såg för två år sedan ut såhär: Bodde i Karlskorna i min etta i stan och pluggade sista året på gymnasiet, den Samhällsvetenskapliga linjen med språkinriktning. Nu bor jag i hus med min sambo, väntar vårt första barn (v.37) och hans tre underbara barn sedan tidigare förhållande. Alltså en ganska drastisk förändring. Jag har egen bil och bor i ett litet samhälle. Tänk er själva hur lätt är det att komma in i en redan "fulländad" familj??

Jag tänkte först att oj, vad har jag gett mig in på, men barnen och jag kom snabbt överrens och jag lekte mycket med dom, spelade spel och de fick mycket uppmärksamhet. Är så ofantligt glad över hur det har fortsatt, även efter att jag flyttat in hit och nu längtar dom så mycket (storebror längtar nog mer än mig efter bebben). 

Barnens mamma flyttade i april detta året till sin nya kille 25 mil drygt härifrån. Därför har jag kanske fått ta mycket eller vad man nu ska säga här hemma, då de inte ses så mycket utan bara på helger ibland... 

Jag vet att INGEN har tvingat mig att flytta och bli kär i en kille med tre barn, men jag älskar Niklas!! Och då får man ta det som är med i bagaget eller vad man ska säga. Jag ser faktiskt inte det som en nackdel utan är GLAD att han har sina barn. Jag älskar barn och känner så otroligt för dessa. Är inte det bara bra, eller?? Min sambo jobbar helger och eftermiddagar så jag kör ofta barnen till simskolan, hämtar på fritids, läsor läxor med dom, lagar mat och går upp på morgnarna så de ska slippa tidigt fritids när N jobbar förmiddag. Jag har aldrig någonsin sagt att jag tycker det är jobbigt eller att jag inte vill passa / ha barnen. Eller att jag sitter å skriver om hur kul vi haft i lekparken utan att mena det och att jag egentligen skriker åt dom?! Jag är höggravid och när två barn bråkar ofta så måste man ju till slut höja rösten, för vilken förälder har inte gjort det?? Jag har fått kommentarer av deras mamma att "jag skulle gärna vara där å göra samma saker som du gör med MINA barn, men kan inte för min kille bor här och vi har inte råd att bo där nere". och att "ingen har tvingat dig till detta". Nej, men har jag sagt det? Min mamma träffade sin nuvarande sambo ett tag efter pappa dött, och han var underbar / är mot henne på alla sett, men han engagerade sig inte i våra "sysslor" / intressen. Som när vi var ute och tävlade mm... Det är ingen som kräver det heller för vi var ju mammas barn, men om ni visste vad vi som barn hade uppskattat detta. Det här försöker jag tänka på. Inga barn kan klandras för en skilsmässa, och därför får man göra det bästa av situationen och tro mig jag vill inte ta deras mammaroll, men jag försöker så gått det går att vara någon slags förebild och är nog den som tillbringar mest tid med barnen då jag ska vara hemma på heltid nu. Jag tycker att jag får enorm respons av barnen i form av teckningar, kramar med mera och det är egentligen det enda jag behöver. Ville bara uttrycka mina känslor lite. Jag vill inte att du där ska tacka mig, men hur bra hade det blitt utan mig här? N hade fått säga upp sig exempelvis. Så sluta och tro att alla vill dig illa, för det är ingen som vill och sluta upp med avundssjukan GENAST, det är inte jag som valt detta. Hade gärna levt ett "varannanveckaliv".