Skriver några rader på telefonen då vi tar det lugnt nu på förmiddagen och bara njuter av miljön och den gotländska luften. Sitter och njuter av kaffet samtidigt som jag tänker. Kan inte låta bli att tänka på hur skört livet är. Igår hade vi en underbar dag hela familjen (Leia var hemma och mös med mormor) på Kneippbyn. Det är Sommarland och vattenland och så det äkta Villa villerkulla. Pippiteatrar, karuseller, båtfärder, linbanor och massa åkande i vattenrutschkanor det var toppen! Så roligt att få se barnens glädje. Det var energi från start och jättebra gick allt. Vi hade skrivit Niklas mobilnummer på barnens armar och så på vattenlandet en gång så kom Viggo bort från oss men han gjorde som vi sa, gick till omklädningsrummet och väntade:) i alla fall tänk att livet är så olika. Det innehåller både glädje och sorg. Vi fick två tunga besked igår. Det första att älskade Chapman (min kusins hund som jag brukade gå ut med då jag bodde i Karlskrona) for till Hundhimlen igår. Kan bara tänka mig vad ni går igenom. Tänker på alla fantastiska dyk denna hund gjort. En gång när jag var ute med honom då var jag så rädd, men han skulle ju hämta en sten på botten, såklart. Eller när det fastnade snöbollar i pälsen på honom den stackaren. En glad hund var han, och han hade ett hem fullt med kärlek. Många tankar och kramar till er E!!!! Sedan kom ett chockbesked att barnens kusins mamma tragiskt gått bort... Det arma barnet. Att mista den som står en närmst. Jag var själv åtta år när min pappa dog. Man tar sig igenom det, med stöd och kärlek från släkten. Och man inser nu, hur dumt det är att bråka och småsaker. Vi är alla människor och vill må bra. Har sagt det förr och jag säger det igen: ta hand om varandra, be om förlåt om du gjort något dumt, somna aldrig osams och säg framförallt hur mycket du älskar de din, för man vet aldrig vad som händer. Det har jag lärt mig.