hur förklarar man den känslan? Det är nog många av er där ute som vet hur det känns och speciellt dessa årsdagar. 

Nerförkinden rullar salta tårar, men vad hjälper det? Jag hör rösten som säger att "jag har det bra nu" och det ger mig en strimma hopp. Jag väljer att tro att min morfar är uppe i himmelen bland alla våra andra änglar. Många kanske tycker jag överdriver nu, men morfar var på ett sätt min bästa vän. För det vi hade var så ÄKTA och på riktigt. Varje gång jag kom sken han som solen, fastän bröstet smärtade. Varje gång spelades hans bit, och varje gång visade han mig på ett eller annat sätt hur han älskade mig. Första eller nej, alla gånger Niklas var med så låg han först i sin säng och vi pratade och sedan tittade han upp på Niklas och sa sedan till mig "han är väl snäller mot dig??!" "Ja, morfar han är den bästa jag kunnat få". "Ja, dåså". Sedan spänner han 79, år gammal blicken i Niklas ögon och säger "ANNARS VET JAG INTE VAD JAG GÖR MED DIG!!". Sjuk av påfrestningar ifrån en infark och påbörjar demens, trodde vi. Men för ett drygt år sedan fick vi veta att han hade cancer, mer cancer än någon kunde ana. Det tog exakt en vecka ifrån det att beskedet kom, tills det sista andetag också kom. Inte trodde väl jag att det skulle gå så när jag sa hejdå den där måndagskvällen förra året. 

Det var bara min moster Y som hann in och var med honom in i det sista. Mamma kom 2 minuter för sent, likaså hennes syster och jag utan bil hann inte heller. När Niklas precis kommit hem ifrån jobbet och vi skulle åka ringde mamma "han dog idag Johanna". Jag la mig på Sagas säng och grät, grät grät grät och skrek. Stängde dörren om mig för att ingen skulle se mig så ledsen. Usch vad det gör ont att skriva detta och att tänka tillbaka. För som jag skrev i brevet i kistan till morfar så gör det för ont att säga "hejdå", det är för definitivt. Jag känner fortfarande att han är hos mig eller att han sitter ute i fåtöljen kollar på Clintanfilmer, går ut på balkongen och "rökar" eller ligger i sin säng och vilar. Eller att mamma är där och hjälper honom som hon gjorde så ofta och då ringde morfar till mig. Våra samtal var inte speciellt långa, men betydde ändå världen för mig. Morfar tyckte aldrig om att prata i telefon och det var inte heller många människor han släppte nära inpå livet. Men jag har alltid varit morfars flicka på något sätt. N'är jag var liten kröp jag upp i knät, han läste julkort för mig, jag ritade teckningar till "väldens bästa morfar, från johanna" och jag rörde ihop pannkakssmeten som han senare "bakte" ihop. Och så satt jag i knät och åkte med i "måfas trakto". 

Att livet har sin gång, det var jag men när dagen väl kommer är man aldrig beredd. För hur ska man kunna tänka att det är sista gången man ser och pratar med någon man älskar så djupt.

På lördagen när morfar låg på lung / medicin inne i Karlskrona tog jag tåget och bussen för att komma till honom. På fredagen var han mycket svag men på lördagen så sjöng han och var glad. Han pratade jättemycket!! Om att jag skulle ha barn, om allt hans far lät honom, att han ville ha en whiskey och att han ville ut och röka. Innerst inne tror jag han visste, men kanske hade han inte lika ont den dagen? På måndagen var det som att möta en helt annan människa. Jag har bilder på en mager man, som tittar och nickar och viskar ja eller nej. Han frågar om jag stannar, men jag säger att jag måste gå, att man inte får sova över på sjukhuset. Det var det sista vi sa till varandra föruto hejdå och "försök sova nu". Jag fick i honom lite lax och mjölk den kvällen, vilket gladde mig oerhört för jag tänkte att än finns det tid.

Så fel jag hade. 

Idag är det ett år, 365 dagar sedan morfar, som varit lite som en pappa för mig slutade andas. Men för mig lever han. Han lever i hjärtat och framförallt genom sina otroligt roliga citat!! Här kommer lite i urval:

1. "Där är hon, den kvinnan hon som pratar så rysligt bra svenska. Det tycker jag är så bra jåt!!". (Drottnings Silvia, dessutom helt seriöst)

2. "Har du aldrig varit i Hallabro, pojk?!" (till Niklas när han frågar vilket håll han ska svänga)

3. "Det blåser så d visslar i ff....."

4. "Här finns plats åt dig med, pojk!" (till Niklas när han satt i köket och läste tidningen då morfar och jag satt på en Clint Eastwoodrulle)

5."Du rökar va? Du har så gula tänner" (till grannen, jag var med och skämdes aningen)

6. Du vet vad Merecedes står för va? Till lands, till sjöss och i luften" 

7. "Den brönnen, den e elva meter djup" (En utav de många citatet när vi körde förbi på siggamålavägen)

+ ett antal barnförbjudna citat, haha.

Morfar, jag tror du har det bra nu utan smärtor. Utan dina helvetiska sjukdomar och att du är den du en gång var. Stålpappan som mamma sa. Han som alltid hade något på gång. Jag hör rösten hela hela hela tiden. Även om Niklas råkat radera mina "heytell meddelande" ifrån dig. (det är jag mkt ledsen över). Men det spelar kvitta för jag hör rösterna, minns kärleken och våra rundor med rullstolen. Minns dina berättelser om "far och foten" och jag minns hur speciell du var för mig. Hoppas du ser lilla Leia nu. Hon ska få höra om morfar Ivar en dag, det svär jag på. Älskar dig förevigt!!!! 

// Johanna, ditt näst yngsta barnbarn.

  Dikt jag skrev 2010. Så morfar och jag på min 19-års dag. Här nere är kortet jag har på honom i min minneshylla där ljuset nu brinner.