Godkväll på er alla!

Dagen idag har varit bättre än igår. Allting blev så fel...

Leia vaknade kl 7 och jag gav henne välling, bytte blöja osv. Efter en timma tog vid ett härligt bad innan hon skulle sova en runda till, men det vägrade hon och hon vägrade att vara vaken också för hon var inte alls glad. Vi gick i alla fall upp på Små&stora och sjöng och mös med kompisarna. Så härligt att det finns i samhället här! (Vi bor bara mitt emot i princip). Jag sminkade mig inte ens faktiskt och många sa jag såg trött ut och det var jag för Leia hade vaknat flertalet gånger under natten och sparkat, gråtit, tappat nappen osv. Det är väl typiskt den tiden nu när dom är dryga 9 månader då de drömmer så intensivt och är livrädda för att vara ensamma har jag hört. Dessutom har hon vägrat vällingen tre kvällar i rad (dock inte ikväll tack och lov). Så är hon inte det där "snälla" barnet som sitter och leker längre utan det kryps överallt och rivs ner saker, dras i sladdar,ställs sig upp i soffan osv. Det är så roligt att vi har en sådan livlig tös, men visst blir man trött!

När Leia sov middag sov jag också. Jag bara sov och sov. Hur kan man vara så trött och slut i kroppen? Jag har ETT (fyra barn). I alla fall ska jag försöka förklara lite nu. Inte ens min sambo förstår på riktigt så begär inte att någon ska förstå. Misstolka mig inte nu, jag är INTE på något sätt sjuk eller så, men vill inte hämna där, därför skriver jag detta nu.

1999, när jag var åtta år tog min pappa sitt liv som jag skrivit lite tidigare om. Jag var hans flicka, den enda och vi hade vekligen något speciellt. I alla fall så skrev han ett brev och där stod bland annat att jag skulle vara stark. Det såg jag som ett löfte jag absolut inte fick bryta. Man skulle inte gråta, inte heller visa sig svag. Skolkuratorn kopplades in direkt efter pappa dött (efter sommarlovet), men jag teg som muren om hur jag kände. Eller när mamma frågade så böt jag samtalsämne direkt. Detta har jag senare fått äta upp. För ni som gått igenom något väldigt svårt, vet att det kani nte slinka förbi obemärkt. Det går inte?! Alla är olika psykiskt och fysiskt, men alla känner någonting. Och det började jag göra framförallt kring 14-15 års ålder. Då skrev jag mycket dagbok och så anfötrodde jag mig till mamma och försökte gå på BUP och pratade (utan framgång då hon såg mig som en liten unge vilket jag verkligen inte var då). När jag var 17 år och bodde själv nere i en lägenhet i staden så gick allting bra för mig, men det var ändå tufft och jag kunde läsa till ett prov exempelvis religionkunskap A. Jag fick MVG på första provet, och på nästa hade jag precis G. Behöver jag säga att jagf var riktigt besviken? Ändå hade jag läst lika mycket till båda. Och vet ni varför? Alla bokstäver klumpade ihop sig, jag såg inte vad som stod och tankarna var långt långt iväg. Jag satt på Socialkunskapen och de ropade upp mitt namn och jag sa "va??!" "eller ja, jag är här.:". Fast jag var ju inte där, jag var någon helt annanstans. Låter detta luddigt? Begär inte att någon som ska förstå. Men i alla fall fick jag via ungdomsmottagningen kontakt med en läkare som mot min vilja skrev ut antidepressiv 20 mg (lägsta dosen) och den går jag fortfarand på trots två försök att sluta. Mitt ex ville jag skulle sluta. "Vadå du har ju mig". "Gör inte jagdig lycklig?!!". DET HANDLAR INTE OM DET. Just nu har jag allt jag någonsin önskat, precis allt. En dotter jag älskar mer än ord kan beskriva, en sambo med ögon jag väntat på och med ett hjärta av guld, en familjefader och så hans barn som älskar mig och som jag verkligen älskar sjuk mycket tillbaka!! Och för att inte tala om min bror och mamma...

Men i alla fall, jag äter medicinen för att annatrs skulle jag vara frånvarande och lite "off" jämt. Min kusin som är distriktsköterska tror att det är något ämne som felar och att det är genetiskt. Det tror jag stenhårt på. Och ni får döma mig om ni vill, men min pappa fick medicin, en väldigt stark en. Han tyckte att det var idioter som tog sådana lyckopiller. Jag tycker han är en idiot som istället lämnade sina två barn som han satt till världen. Så nej jag sköms inte över den jag är eller att jag äter en låg dos emot något som kunnat bli så mycket värre. Och försök förstå, det handlar inte om det man har utan om något jag inte kan sätta fingret på!!

Älskade N, du säger du hittat den bästa man kan hitta. Även om jag inte håller med så är jag glad du okrkar med mig ibland när jag är down eller bara oförklarligt frånvarande. Det måste vara påfrestande att leva med en människa som mig, men tro mig jag kämpar och tänker en dag vara utan medicin för livet är som jag sagt så ofta en dans på rosor, men en dans med svåra steg. Ta hand om varandra och om jag är off någon gång, eller kanske drar mig tillbaka beror det inte på er, enbart mig. Hoppas ni förstår lite vad jag nu prentat ner. 

Snart dags för sängen även om jag vill skriva ännu mer. Kanske blir några diktrader i mitt lilla block jag har. 

Kram och natti // J

Avslutar med lite bilder från idag / i veckan också:)

 Dagens underbart goda lunch på Grand samarkand. Kycklingsallad / bakpotatis.

Leia och jag på Kaskad i måndags efter ett "dyk ifrån kanten".

Hon är en duktig simmare nu ;)

Denna fina klänningen (MeandI) har hon fått ifrån min mamma.

Jag är full med blåmärken rätt ofta på benen. Fattar ingenting??

Många människor säger att man kan inte älska en artist eller kändis. Nej, kanske inte så som man kan älska sin partner, och inte heller kompismässigt såvia man inte känner personen. Men jag ÄLSKAR artisten P!nk. Hade jag inte varit hetero hade hon legat längst upp på min lista för sin kvinnlighet och underbara utstrålning. Jag känner inte henne, men alla artister har ju en image, och så hör man om saker de gör. Pink har jag lyssnat på sedan 2001 och många tårar har kommit ut eller besparats tack vare hennes musik. Jag har köat tretton timmar i iskall kyla för att få se henne live i såväl Ullevi som Globen i Stockholm. Det var kallt, fruktansvärt jobbigt, men den värme ag fick lever jag fortfarande på idag. Jag tycker faktiskt man kan älska en kändis. För Pink skriver sina låtar själv, (som en artist ska!!), sjunger som en gudinna, skriver texter som berör och som framförallt betyder något! Därför älskar jag henne och att hennes nya skiva kom igår betyder lilla julafton. Näst senaste konserten hon höll i Sverige stod mamma och jag längst fram och Pink tog min hand. Det är ett sådant ögonblick som etsat sig fast på näthinnan. Jag själv skriver mycket, tänker mycket, är ofta glad, men också ledsen /sårbar och "plågas" stundtals av det som varit. Man kan känna att man identifierar sig med en människa och att man reflekterar så bra till texterna. Hur många skilsmässobarn världen över tror ni har "överlevt" tack vare "Family potrait?" 

Att jag skriver detta nu är för att jag ikväll tittat igenom senaste konserten hon gjorde ifrån London i torsdags, tillbaka ifrån sin mammaledighet vackrare och piggare än någonsin. Visst glömde hon texterna relativit ofta, men det är Pink, hon bara skrattar och vi kan inte sluta älska henne för det.

Kommer och tänka på tiden då jag var tonåring. Där är det viktigt att man har någon eller något att se upp till. Jag har alltid haft mamma eller min bäst vän Josefine, men nu menar jag en förbild. Jag ville se ut som Pink (piercade mig i näsan, satte in ring sedan och så piercade jag tungan). Dock färgade jag inte hela håret rosa, bara en slinga. Men då kände jag mig cool och lycklig. Löjligt tänker jag nu, men alla vet att tonårstiden är jobbig och full med identitetsfrågor.

Kanske är detta svårt att förstå (svamlar jag?), men jag ville bara skriva några rader om en kvinna vars musik hjälpt mig och så många andra att andas lite lättare, varje dag och varje kväll. 

ps. glömde ju det viktigaste: att hon säger vad hon tycker och står för det!! Det är jag både älskad och hatad för, men hellre det än att tiga och inte tycka. Alla tycker väl för fan någonting??

Avslutar med texten ifrån en låt ifrån den nya skivan "The tryth about love". (duett)

"Just give me a reason"

Right from the start
You were a thief
You stole my heart
And I, your willing victim

I let you see the parts of me
That weren't all that pretty
And with every touch you fixed them

Now you've been talking in your sleep
Oh, oh, things you never say to me
Oh, oh, tell me that you've had enough
Of our love, our love

Just give me a reason
Just a little bit's enough
Just a second
We're not broken just bent
And we can learn to love again

It's in the stars
It's been written in the scars on our hearts
We're not broken just bent
And we can learn to love again

I'm sorry I don't understand
Where all of this is coming from
I thought that we were fine
(Oh, we had everything)

Your head is running wild again
My dear, we still have everythin'
And it's all in your mind
(Yeah, but this is happenin')

You've been havin' real bad dreams
Oh, oh, you used to lie so close to me
Oh, oh, there's nothing more than empty sheets
Between our love, our love
Oh, our love, our love

Just give me a reason
Just a little bit's enough
Just a second
We're not broken just bent
And we can learn to love again

It's in the stars
It's been written in the scars on our hearts
We're not broken just bent
And we can learn to love again

Oh, tear ducts and rust
I'll fix it for us
We're collecting dust
But our love's enough

You're holding it in
You're pouring a drink
No, nothing is as bad as it seems
We'll come clean

Just give me a reason
Just a little bit's enough
Just a second
We're not broken just bent
And we can learn to love again

It's in the stars
It's been written in the scars on our hearts
We're not broken just bent
And we can learn to love again

Just give me a reason
Just a little bit's enough
Just a second
We're not broken just bent
And we can learn to love again

It's in the stars
It's been written in the scars on our hearts
We're not broken just bent
And we can learn to love again

Oh, oh, we can learn to love again
Oh, oh, we can learn to love again
Oh, oh, that we're not broken just bent
And we can learn to love again