men läker inga sår. Jag kan inte FATTA att det gått mer än 14 år sedan allt hände. Sedan begravningen, sedan syrenerna blommade som bäst och jag förlorade en del av mig själv. Jag blev påhängd en ofrivillig ryggsäck, så tung men omöjlig att få bort! Jag ska inte klaga. Mitt liv har varit bra, men jag minns ändå hur det var innan den där hemska dagen i slutet av maj år 1999. Ni andra som varit med om något hemskt vet att trots åren som går så läker man inte helt. Och på något sätt vill jag faktiskt inte det! Jag vill minnas, prata om pappa och också tänka på hur allt kunnat vara. Även om det spelar kvitta. Man måste leva i nuet, jag vet det. Ibland stänger jag dock in mig i mig själv. Ibland, frivilligt och ibland högst ofrivilligt. N säger jag är disträ idag något jag inte märkt själv. Fan, varför gjorde du såhär mot mig?!! Hade du inte älskat oss så högt, vi fyra varit så tajta hade det nog varit lättare att acceptera. Men jag kommer aldrig kunna det på riktigt. Mamma har berättar hur hon svor över hur man kan välja att missa sina barns första simtag, sina barns första medaljer i bordtennis, eller sina barns vägar i livet! Det som gör ondast i mig är nog hur duktig min bror kunnat bli inom idrottens värd, med stödet han kunnat ha. Nog för att mamma varit på vartenda fotbollsmatch trots hon inte gillar sporten jag menar inte så. Förlåt om ni tycker jag svamlar men det känns skönt att få ur sig det. I alla fall så var vi på kyrkogården idag. Vid det liggande hjärtat som vi tillsammans valde. Lilla Leia vattnade hos morfar, som hon aldrig kommer ha någon. Men hon ska alltid för höra om honom, han med det största hjärtat på jorden som dock en dag fylldes med sorg, mer än han kunde bära. Vi älskar dig pappa/ morfar. <3

glad är man när man får blåbär och glass hos mammas farmor Ella. Dessutom hade hon massa roliga djur att leka med (i plast) och det bästa, vi åkte och badade på ett ställe som mamma och morfar badat massor av gånger. En liten och varm sjö. Där fick jag springa naken och bara slänga mig i det härliga vattnet. Efter vällingen blev mina ögonlock tyngre än jag ville och nu är jag hos John Blund. Tack "farmor" E och mammas kusin C för en mysig dag!