Testar nu att bloggen ifrån telefonen via appen då den äntligen kommit, hurra! Här är en bild på vår supergoda kladdkaka som vi jag, Tova, Viggo och Saga gjorde när jag kom hem ifrån jobbet igårkväll. Vet inte vad det var för ryck jag fick att börja baka klockan 21 på kvällen, men ville hitta på något med barnen innan sängdags. Idag kör vi ett jobbpass till, det tredje i rad. Sedan ledig i tre dagar sen kör vi ett helgpass. Sen är det mer lugnt då jobbar jag bara en av helgens dagar varje vecka. Har haft färre läsare nu den här månaden mot förra då jag hade 650 besökare ca. Hoppas att det är för att det är juli och semestertider och att jag inte tråkar ut folk;) trevlig tisdagseftermiddag på er alla!Ps. Kommentera gärna förra inlägget om ni har en åsikt.

Jag tycker det är sorgligt rent ut sagt vilka människor det finns. Har nu jobbat två dagar och det har flutit på ganska bra tycker jag. Men kan inte låta bli att tänka på att vissa sitter där ensamma dag ut och dag in trots att anhöriga bor endast kilometer ifrån!! Vissa kör varje vecka 12 mil enkel resa för att träffa sin mamma eller pappa och det gör mig riktigt glad. Alla har olika förutsättningar/ omständigheter men någon gång kan man väl komma åtminstone en timma?! De äldre tjatar och frågar, men inget besök idag heller. Så när slutets dagar kommer DÅ har man plötsligt tid att komma. Så var det när min älskade morfar låg på lung/medicin i Karlskrona. Hans cancer var långt gången och DÅ hade man tid och komma. Men glömmer aldrig då morfars tv hade gått sönder och ett barnbarn fick frågan om han kunde komma förbi och bara titta på vad det kunde vara (eller om han skulle installera något), men nej tiden fanns inte. Så mamma försökte och försökte i timmarvis istället... Vart finns känslorna?Släktbanden? Idag när jag körde till jobbet kom morfars låt, De sista ljuva åren. Manska glädjas åt det lilla och FÖRSÖKA handla rätt. Det är först nu Föresten när jag fått barn själv som jag inser hur sjukt mycket mamma gjort för mig. Alla vaknätter, blöjbyten, tröstanden med mera. Och framförallt servanden. Visst, man väljer att skaffa barn, men jag tror och hoppas att Leia en dag kommer hälsa på mig när jag är gammal och kanske ta mig ut i rullstol eller så. Eller kanske låta mig ut och åka en runda och titta på gamla platser ifrån min ungdom som jag brukade låta morfar få göra. Mamma slet som ett djur trots värk i armar två gr / veckan och trots 9 mil dit t/r. Det var jobbigt och framförallt psykiskt tufft att se honom svagare och svagare. Men vet ni? När han hade sina bättre dagar, då blev man så glad i hjärtat!! Dessa minnen lever med mig nu, att jag gjorde vad jag kunde in i det sista. Man ska fan inte behöva "ruttna" bort för att nej, idag ska jag ju baka eller nej huset måste städas. Kakan kan vänta, du vet ALDRIG hur långt ett liv varar. Det gör så ont och se hur ensamma vissa är. Vissa går efter fem minuter för de råkade ha vägarna förbi. "ja, domhar ändå ingen tidsuppfattning". SKITSNACK. Sen om det är jobbigt psykiskt, eller om man bor väldigt långt iväg, har massa små barn att ta hand om det kan jag kanske förstå. Men ja, en klok sa en gång att "behandla andra så som du själv vill bli behandlad". Mm, just det...