Jag är på sådant skrivarhumör. Leia sover gott för natten nu ensam (faktiskt) i vår säng och Niklas kollar på "Shutter Island" som jag såg på bio och det var inte alls min typ av film. Lite trist att man är på skrivarhumör när man inte har någonting vettigt att skriva om egentligen. Så får väl bli lite tankar från exakt ett år tillbaka:

Jag stirrar på stickan och ser klart och tydligt de TVÅ röda sträcken, likaså gör min sambo det. Så går man runt i en sådan där dimma som att man förlorar både tid och rum. Jag var så glad, så oerhört glad. Hade mannen jag ville vara med resten av livet, men han hade tre barn sedan innan och dessutom så skulle vi vänta minst två år. Men där var två röda sträck vilket förklarade det nervvrak och sömnmonster jag varit de senaste dagarna. 

Jag lade mig på soffan och grät. Ville ju det här så oerhört mycket, men jag skulle utbilda mig först och låta släkten hinna smälta att jag valt en så pass "gammal" pojkvän att dela livets dagar med. Jag skulle få tusen frågor, folk skulle säkert skämmas över mig, folk skulle påpeka min unga ålder och allt det där för att inte tala om det här med högskoleutbildning FÖRST. Så bestämde vi oss väl nästan för att detta går inte, inte än...

Niklas son kommer in och säger "Pappa, kan inte du och Johanna gifta er?" "Varför då?" "Jo, för jag vill ha en bebis här". Jag gick in på toaletten och storgrät igen. 

Dagarna gick och jag smsade min mamma, min bästa vän och jag vet ju vad hon tyckte. Det var nog det svåraste jag sett när jag mötte henne och hon då visste. Minns hur jag kämpade med tröttheten på jobbet och jag vet folk trodde jag var bakfull eller något säkert, men döljde det så gott det gick med att jag var illamående å trött. Så var det detta med ett beslut. Vi gick på samtal hos BM och det var där som vi nog beslutade oss båda två. Hon frågade saker som "klarar ni det ekonomiskt?" "Älskar ni varandra?" "Gillar ni barn?". Allt var bara rungande jan.

Jag har gråtit över människor jag kanske svikit, men aldrig någonsin tvekat - EGENTLIGEN. Och tro inte jag är så oansvarig så jag liksom "sket I vilket", men ett enda tillfälle så ja. Jag kommer föralltid tro på ödet och detta beslut har förändrat mitt liv till max. Men vad var mitt förra liv gentemot det jag lever nu? Inte ett skit!! Den 10 december 2011 födde jag en liten guldklimp, en prinsessa helt enkelt och det dyraste i världen. Hon har fått namnet Leia Mariella Ingmarsson och vi älskar henne mest i världen, mamma, pappa, syskonen och så mormor också!! 

Skrivet i babyboken "Såhär reagerade vi när vi visste vi väntade dig: "Den 22 april visste vi att du var verklighet. Först visste vi inte riktigt vad vi skulle göra med det här beskedet, eftersom vi bara varit tillsammans ett halvår, men allt eftersom tiden gick blev vi mer och mer övertygade. Du var vårt lilla mirakel och här för att stanna!! Och nu längtar vi så mycket. Mamma visste nog hela tiden att vi skulle behålla dig, för ödet sa så och nu räknar vi dagarma efter dig älskade julbebis."

Kanske är det många som tycker att jag skriver alldeles för utlämnande detaljer, och kan väl hålla med, men jag ville skriva detta helt enkelt. Det finns så många somn kanske kommer i samma situation, eller ja det vet jag ju att människor kommer till vägskäl där man måste välja. Men gör det som känns bäst i hjärtat för DIG, annars skulle man ångra sig resten av livet. Jag gråter av lycka när jag ser på Leia, när jag ser hennes syskon hur dom leker med henne eller när hennes pappa pussar och vaggar henne till sömns. Jag är lyckligt lottad vet ni, men jag offrade mycket och följde mitt hjärta också. Och från denna dagen för ett år sedan visste jag att jag har ett ansvar, tills den dagen mitt hjärta slutar slå... <3