Kan inte sova. Brukar vara såhär vid denna tiden varje år. Det är nog undermedvetet. Eller ja, jag vet ju att det är nu ungefär eller ja förmodligen lite senare som han dog, pappa. Kan tyckas löjligt det är ju bara siffor, men det bara blir så varje förbannade år. Just nu tänker jag på hur han stapplade fram längs snåren. Undra om han tänkte något? Eller kunde han ens det? Undra om han trillade redan i den lilla backen på baksidan vid den svarta trappan? Eller dröjde det? Hur såg det ut på festen när han tog alla i handen? Skrattade dom åt honom? Jävla skit. Jag kan inte sluta minnas. Att minnas är så underbart att kunna. Minnas alla fina fina stunder, men luften jag andas nu kväver mig. Det gör ont dessa dagarna, ont på riktigt. Trots att åren bara går så finns det där hela jävla tiden. Hur såg allt ut? Tvekade han? Men det som gör allra ondast är sättet han sa hejdå till mig på. Jag var den enda som fick veta. Han gjorde det så att jag inte skulle förstå . Men nu fattar jag precis. Och ja jag är stark, men att jag inte skulle få gråta osv det skiter jag i nu för det är nyttigt. Min dotter ska aldrig behöva höra att var stark nu, ta hand om din pappa för han behöver dig osv. Man gör fan inte så. Jag är arg!!! Varför , varför , VARFÖR? Var jag inte värd att leva för? Du skulle haft ett barnbarn nu. Att pussa på, att leka, att älska, att duscha, att bli stolt över. De säger det gör ont när knoppar brister och det är så sant men det gör minst lika ont på årsdagarna/ födelsedagarna för då påminns man. 00.16 snark till höger, snark till vänster. Får väl försöka somna jag också, stänga av. Vet att grubbla inte leder någonvart. Jag är glad å stark å stolt , men årsdagar suger.....