vår dotter Leia Mariella Ingmarsson. Född 10 december på Växjö BB kl 16.15 3776 g, 51,5 cm.

Allt gick bra och jag vill tacka för alla fina gratulationer på Facebook och jag kommer skriva massa om förlossningen, tiden tills idag och min framtida mammaledighet....

  Hoppas ni alla haft en skön och mysig Lucia. Det har jag! Här på bilden är min sambos barn Saga, Viggo och Tova. I morse låg jag på BB och väcktes av personalens luciatåg med sång och så fick vi kaffe, lussekatt och pepparkaka på sängen. Jag satt redan upp och ammade då dom kom in så det var bara helmysigt. Tills jag fick veta vilket uppvaknande min sambo fått! Tova hade på eget initiativ ställt klockan på 6.00 för att i tid hinna väcka sina småsyskon och byta om och sedan ha pepparkakor och kaffe för att sedan traska in och överraska pappa N. Jag blev så rörd när jag hörde detta!! Dom måste verkligen älska sin pappa, så fina barn! Som tack tog Niklas med dom till Börjes så dom fick räkmackor (Tova tog två stycken).

Till lunch idag på BB fick jag lax, ärtor och potatis, sedan packade vi och Niklas hämtade hem oss. Jag hämtade S & V på skolan och V sprang hem och jag fick en hård kram då jag inte vatt hemma sedan i fredags ju. Och Saga är nu storasyster och hon är så lycklig och redan mognat ännu mer, det märks! Föresten fler roliga uttryck a la Viggo:

Niklas började berätta om när han var liten "Ja, men pappa det var ju typ på 90-talet och nu är det 2011, det är helt enkelt ANDRA TIDER NU" haha, ungen är åtta år liksom.

När jag låg med en nybytt och nymatad bebis i sängen så kommer plötsligt barnen in´till mig och Niklas. Niklas ser finurlig ut och då har dom bytt om till lucior igen, för min skull (och såklart bebbens).

Jag älskar min familj!!! Och vadå HALVsyskon? Ja, de har bara samma pappa, men spela roll det viktiga är att kärlekn finns där, att man visar varandra det och det ska vi inte göra skillnad på.

Nu ska jag kika runt lite, kanske lägger upp en bild på underverket. Förlossningsberättelse och annat kommer, be sure! Men nu måste jag andas lite då sömnen uteblitt. För övrigt mår jag toppen fysiskt, var uppe i lördagskväll redan och vandrade. Däremot har jag dragit på mig enorm hosta, nästäppa och halsont men det får gå bara jag inte smittar bebben så. Saknat att blogga. Ska bli ändring på detta, ska skriva så tangenterna blöder under mammaledigheten, visst? ;)

Var ett tag sedan, men det beror på att i fredagsmorse fick vi åka in till BB och i lördags kom vår efterlängtade bebis!! Kom hem idag så kommer skriva mera om det senare, men i alla fall här är ett tips för föräldrar som vill gå på Barngympa!

Jag längtar själv till min skatt blir större och man kan gå med på gympa och dylikt så tag chansen, ni som bor där! Min fasters dotter är ett år men ska tipsa henne om att gå där om ett år eller så...

www.babygruppen.se/barngympa.php , där kan ni läsa mera om erbjudandet och till mina läsare här är Er personliga rabattkod:angel795

Ska tillägga att jag verkligen önskade jag bodde i Stockholm då jag var där på besök och fick Gravidmassage och gick kursen Barnavård i deras lokaler på Östermalmsgatan. Ska även skriva om det (gjorde det för ett tag sedan men hela inlägget försvann då internetuppkopplingen bara kollapsade). Så blev ledsen i ögat, men det kommer nytt!

säga att jag lever ;) Gillar mitt samarbete med Babygruppen, och vill att det jag skriver ska bli bra så när jag tog mig tid i måndagsnatt att skriva om Barnavårdskursen som jag var på i Stockholm bla så dog internet och allt försvann precis när jag tryckte på publicera. Var väldigt nöjd så det var ganska irriterande! Men jag ska samla kraft och göra om det ikväll med en kopp kaffe och en bebis som hickar och hickar. Jag har sagt till "Leia" att hon ska komma ut nu, men det verkar hon inte vilja. Vi längtar!! Efter 37 veckor är beräknas bebisen som fullgånget så nu kan hon verkligen komma min skrutta. Är i vecka 39 nu. Svärmor är här med barnen och bakar pepparkakor och hon säger att "jag tror du går över till nästa år". Hon tror det för att magen fortfarande ligger så högt. Vilket datum tror ni hon/han tittar ut? 

Hundra spänn till den som gissar rätt;)

En annan sak föresten, jag kan tycka att visst är det tråkigt att man ibland skriver negativa saker och arga känslor, men livet är ju så, svart och vitt som en berg och dalbana så jag är ledsen om jag gnällt i tidigare inlägg, men vill man bara läsa positiva saker HELA tiden då är det inte äkta, det kan det omöjligt vara. Eller? 

Hör av mig snarast, älskar att skriva och är så glad över mina läsare. Kram!

Igår jobbade Niklas så jag gick upp med barnen så han kunde sova, innan han skulle till Växjö på ett möte, med barnens mamma hos Familjerätten. De kollade på julkalendern och åt frukost, sedan följde jag med Saga upp till fritids då hon är ledig från skolan på fredagar. Dom har det tydligen så här där vi bor...

På natten sov jag dåligt, vilket jag fortfarande gör. Medans på förmiddagarna vill bebisen sova som mest. 

På eftermiddagen kom barnens mamma och hämtade dom för de skulle köra till deras mormor. Min svärmor var här med hostmedicin till Tova och jag tackar B för hon var här då. För V som är 1,26 frågade om han fick sitta fram, vilket hans mamma tillät. Jag vet som nyss tog körkort att man ska vara 1,40 minst och dessutom fanns airbag där fram. Jag ville bara säga nehe han ska inte åka där fram!! Men jag har inget å säga till om, men då kom svärmoder å sa att "DU KÖR INTE EN METER MED HONOM DÄR FRAM!!!" Så tack kära du <3 Det blev förstås N, jag och B fick ta skiten för pojken blev ju ledsen, men va fasen det handlar ju om liv?! Alla föräldrar är olika, men snälla finns det inget förnuft?? När dom tillslut åkt, kändes det konstigt och tomt. Ingen som ropade "pappa" tusen gånger eller ingen som ville spela "Monepol". Vi är ju inte vana att vara "barnfria". 

Kvällen spenderades med korvstråganof och ris, mycket tvtittande och vila för min del. N somnade som en stock kl 22 och vaknade igen vid 2 då en annan var klarvaken! Idag har varit en mörk dag i vårt land, känns som om klockan stannat på midnatt eller så? Jag har vilat massa idag med då jag inte sovit på natten, sedan medan Niklas lagade mat så packade jag BB-väskan. Tänk att det är min/vår tur snart?? Kan knappt förstå det. Mamma födde mig i vecka 36+2 tror jag och själv är jag nu i 37+5 så tycker allt hon kan komma till oss nu. Det svåraste är att välja ut kläder som den lilla ska ha, har så mycket fint!! Jag går och hoppas nu att förlossningen snart ska ta fart så vi får det överstökat och jag får se min lilla skatt. Gråter bara jag tänker på det. Jag ska verkligen göra mitt yttersta för att bli en bra mamma, och bebisen kommer bli så älskad så den ska bara veta. Omgiven av tre äldre syskon som är så förväntansfulla och så en pappa, som gör ALLT för sina barn och lite till. Niklas, jag är så glad att du är pappa till mitt barn, jag ser hur fin du är med dina tre och hur mycket tid du ägnar samt vilket lugn du har och tålamod. I bebisboken jag köpt har han skrivit om hur han längtar efter just VÅRT barn och även om det är min första gång så vet jag att N är lika glad som mig... Någon som har bra tips saker att ha med till BB? Har ju packat det mesta, men kanske glömt något som är viktigt eller ett bra tips...

Niklas lagade en underbar toast Scagen som förrätt till ikväll och sedan en soppa med torsk, lax och saffran bla. Samtidigt som vi åt kollade vi på fotboll och sedan filmen "Livet är en schlager". Även om det råder delade meningar oss emellan om Helena Bergströms skådespelarinsatser så skrattade Niklas rätt mycket åt filmen ändå. HB är en av mina favoriter. Vi får se vad kvällen har att erbjuda, förutom tusen kilo julmust och filmtittande.

Är förövrigt ledsen ikväll. Eller snarare arg. Skrev ju att barnens mamma kom i fredags och N och hon hade ett första samtal hos Familjerätten. Det tog 1 h att rita upp släktband och dylikt så de hann inte så mycket men nytt möte är i januari. I det stora hela ska barnen till mamma över julen och vi får hem dom den 25 eller 26e och har dom fram till 4 januari då N ska köra 16 mil och ställa upp för han är så jäkla snäll!! Inte han som flyttat. Men vi gör det för barnens skull, eller mest för mammans. Varje dag får man läsa om klagomål att hon saknar sina älskade barn blablabla, men hon klarar inte av att bo själv och pojkvännen sitter uppe i Göteborg där dom bor tillsammans med en inneboende i en tvåa eller trea. Skit samma vill inte smutskasta henne hon har valt det. Nu är grejen att vi hade planerat för att åka i väg en tripp imån på dagen för att få hem barnen på kvällen, men nu ska hon lämna barnen här kl 12.00 VARFÖR SKA N BEHÖVA SITTA I FAMILJERÄTTEN OCH SAMARBETA NÄR DET VERKAR SOM ATT HON INTE ENS VILL HA BARNEN UTAN BARA SE DOM OCH VARA LITE MAMMA NÄR DET PASSAR?! Blir så jävla förbannad. Hade d varit mina barn hade jag fasiken stannat så länge det bara gick. Sen att man inte vill köra i mörker och så vidare så långt, det är en sak, men vintern ÄR mörk och spelar ingen roll när man kör. Men klart, pojkvännen lockar ju där hemma.... Vi har gärna barnen, men nu har hon fått som hon vill att ha dom just den dagen man vill på året, nämligen julafton, men annars är det inte roligt att ha dom. Vilken mamma har föresten inte råd att ha sitt/sina barn 2011 och måste flytta 30 mil ifrån dom? Ursäkta mig men nu är jag bara såå arg. Niklas sa att jag vill inte ut på vägarna det kan vara blixthalka och det är fara för barnen under vintern du får åka tåg. Svaret var "det är väl bara att köra lite saktare förstår du väl!!". Men köra i mörker går inte?? Inga kan bli 100% nöjda vid skilsmässor det förstår jag, men va fan själv göra själv ha. Men det är lugnt, jag stannar gärna hemma och tar emot barnen med öppna armar när de kommer till sitt HEM igen....

Så kan det vara ibland. Jag försöker att inte vara så stor i  käften som jag månger gånger kan vara därför jag är en person som står för vad jag tycker och är något fel tycker jag man ska prata om det tex. Därför måste jag få avreagera mig lite nu. 

Mitt liv såg för två år sedan ut såhär: Bodde i Karlskorna i min etta i stan och pluggade sista året på gymnasiet, den Samhällsvetenskapliga linjen med språkinriktning. Nu bor jag i hus med min sambo, väntar vårt första barn (v.37) och hans tre underbara barn sedan tidigare förhållande. Alltså en ganska drastisk förändring. Jag har egen bil och bor i ett litet samhälle. Tänk er själva hur lätt är det att komma in i en redan "fulländad" familj??

Jag tänkte först att oj, vad har jag gett mig in på, men barnen och jag kom snabbt överrens och jag lekte mycket med dom, spelade spel och de fick mycket uppmärksamhet. Är så ofantligt glad över hur det har fortsatt, även efter att jag flyttat in hit och nu längtar dom så mycket (storebror längtar nog mer än mig efter bebben). 

Barnens mamma flyttade i april detta året till sin nya kille 25 mil drygt härifrån. Därför har jag kanske fått ta mycket eller vad man nu ska säga här hemma, då de inte ses så mycket utan bara på helger ibland... 

Jag vet att INGEN har tvingat mig att flytta och bli kär i en kille med tre barn, men jag älskar Niklas!! Och då får man ta det som är med i bagaget eller vad man ska säga. Jag ser faktiskt inte det som en nackdel utan är GLAD att han har sina barn. Jag älskar barn och känner så otroligt för dessa. Är inte det bara bra, eller?? Min sambo jobbar helger och eftermiddagar så jag kör ofta barnen till simskolan, hämtar på fritids, läsor läxor med dom, lagar mat och går upp på morgnarna så de ska slippa tidigt fritids när N jobbar förmiddag. Jag har aldrig någonsin sagt att jag tycker det är jobbigt eller att jag inte vill passa / ha barnen. Eller att jag sitter å skriver om hur kul vi haft i lekparken utan att mena det och att jag egentligen skriker åt dom?! Jag är höggravid och när två barn bråkar ofta så måste man ju till slut höja rösten, för vilken förälder har inte gjort det?? Jag har fått kommentarer av deras mamma att "jag skulle gärna vara där å göra samma saker som du gör med MINA barn, men kan inte för min kille bor här och vi har inte råd att bo där nere". och att "ingen har tvingat dig till detta". Nej, men har jag sagt det? Min mamma träffade sin nuvarande sambo ett tag efter pappa dött, och han var underbar / är mot henne på alla sett, men han engagerade sig inte i våra "sysslor" / intressen. Som när vi var ute och tävlade mm... Det är ingen som kräver det heller för vi var ju mammas barn, men om ni visste vad vi som barn hade uppskattat detta. Det här försöker jag tänka på. Inga barn kan klandras för en skilsmässa, och därför får man göra det bästa av situationen och tro mig jag vill inte ta deras mammaroll, men jag försöker så gått det går att vara någon slags förebild och är nog den som tillbringar mest tid med barnen då jag ska vara hemma på heltid nu. Jag tycker att jag får enorm respons av barnen i form av teckningar, kramar med mera och det är egentligen det enda jag behöver. Ville bara uttrycka mina känslor lite. Jag vill inte att du där ska tacka mig, men hur bra hade det blitt utan mig här? N hade fått säga upp sig exempelvis. Så sluta och tro att alla vill dig illa, för det är ingen som vill och sluta upp med avundssjukan GENAST, det är inte jag som valt detta. Hade gärna levt ett "varannanveckaliv". 

Jag tänkte skriva ett inlägg om bara mina åsikter och ni får gärna kritisera/inte hålla med, men blev lite ledsen idag. 

VARFÖR får man inte prata om dom som är döda? Eller ja, dom som en gång fanns här hos oss, som vi älskade och till och med delade blod med. Varför ska vi låtsas som att dom inte finns? Det är så många gånger jag fått frågan om min pappa. När jag var yngre ljög jag, för jag skämdes över att han var död, eller mest för att se de stackars lärarna eller vad det nu var inte skulle behöva skämmas. Fick på ett muntligt spanskaprov just frågan vad min pappa heter? Och jag sa att "No, tengo padre". Alltså, jag har ingen pappa. Hon blev alldeles till sig och hon avbröt provet! Och sa förlåt, det visste inte jag. Förlåt för vad? Hur skulle hon kunna veta? Det blir alltid så pinsamt tyst och jag hatar det. 

Jag kan köpa att folk tycker det är jobbigt och att man är ovan vid situationen. Men som jag skrivit tidigare så har min farmor alltid haft väldigt svårt att prata om min pappa. Så fort han nämns så blir det oftast tyst eller byts samtalsämnet. Eller som jag visade en gång att jag har ett foto av pappa i plånboken och vi satt då och drack vin på Polenbåten. Då försvann skratten och allt det onda var verklighet. MEN min pappa ÄR död, liksom min morfar till exempel. Visst är det jobbigt och kan komma tårar när jag pratar om honom, men vad gör det? MAN MÅSTE FÅ GRÅTA UT. Många gånger så skrattar mamma och jag åt kommentarer han fällt och det är positivt att glädjas åt de individer dom var! Eller hur? Ibland kan man kolla på diabilder på släktträffar och det är ju jättetrevligt, men oj ja där kom en bild på Anders. JA OCH?? 

Och varför är det så tabu att prata om självmord? Min pappa tog livet av sig. Men jag älskar honom lika mycket för det. Är givetvis full av illska och besvikelse att jag inte var värd att leva för, men han var sjuk och vi kunde inte rädda honom. Psykiatrin får man heller inte prata om. Då är man knäpp i huvudet om man varit där. Men varför inte vara stolt istället att man tog emot hjälp? Det är inte dom som vågar ta steget som är starka utan de som vågar se problemen och kämpa kvar som är starka! 

Som sagt, alla är olika och kanske klarar inte alla av att prata om de som är döda, men för tusan inse fakta dom har funnits. Jag älskade alla mina änglar, är stolt över dom och kommer fortsätta prata om dom och kolla på bilder med mera. Det gör ont i mig att vissa i släkten eller rent generellt bara struntar i de som en gång var vårt allt tex....

Jag har verkligen saknat att blogga! Tänkt skriva varje dag för har SÅ mycket att skriva om. Framförallt Stockholmsresan. Var ju där mellan tisdagen till torsdagen på bland annat gravidmassage och en kurs som hette "Barnavård". Kommer skriva mycket om det, om inte i morgon så senare i veckan. Ska skriva om alla tre dagarna sedan!

Idag är en jobbig dag. Fick i mig två mackor utan någonting på då klockan var 14.30 och kvällsmaten gick OK, men mått så illa och haft ont i magen idag och är så enormt trött. En rolig konversation vid matbordet:

Tova började prata om att hon längtade efter bebisen nu och vi alla gissade datum när den kommer. Jag gissar den 13 december, en liten Luciabebis. Men i alla fall så sa Niklas att nej vänta till jul så får jag en perfekt julledighet haha. Så sa jag nej jag tror ni vill bli av med den tjocka, tjuriga gravida kossan här hemma. Viggo:

Vadå vi har väl ingen sådan här? Eller vem är det? pappa eller? 

Denna underbara ungen är 8 år och ibland blir man galen för att han är så ärlig och kan minsann få höra om sin torra hy mm, men oftast så väger de roliga och spontana upp. Bland annat en gång tror det var förra helgen då vi var hos min mamma på besök, så sa mamma "men pappa den gubben...." (skämt såklart:P) så sa Viggo kvickt som attans:

"Pappa är ingen gubbe, HAN ÄR EN MAN!". 

Barn är underbara så ärliga och spontana! 

I helgen jobbade Niklas 6-18 fre-sön. Jag var väldigt trött i fredags, och klumpig som jag är när jag hade hämtat barnen uppe på fritids (Tova var också med) så var det mörkt och jag skulle svara på ett sms och vips så låg jag handfallen på marken. Tappade nästan andan och slog i magen och båda händerna. Blev väldigt rädd först, och frågade om många råd, men älskade bebis rörde sig på natten (hon är en extrem nattbebbe) när Niklas skulle kolla så d bubblade i magen då fick han en spark i ansiktet<3 Tack fina Tova som verkligen hjälpte mig och brydde sig!

I väntan på Niklas gjorde jag tacopaj och sedan hade vi fredagsmys och provåkte nya bilen, en Kia -07a sjusittsig. Enligt Saga var den "helt perfekt" och så finns det 14 mugghållare så dricka det jäklar kan vi!

På lördagsmorgonen tog jag med mig barnen så körde vi till simhallen i Emmaboda. Jag plockade upp mamma och hon kunde simma när hon höll i en flytdyna och simmade med benen. Framsteg<3 Morfar har lärt oss att man ska glädjas åt det lilla och det gör vi! GO MAMMA! Nu kan hon träna lite igen. Hon är så duktig! Varit sjukskriven ett år nu, med olidlig smärta i armarna. Tvingats sluta jobba, och går nu och studerar administration i Kalmar fem dgr / v. Jag beundrar dig!! Önskar att jag kommer ha samma styrka som dig och bli en bra mamma och bli färdig med högskolestudier inom några år...

Vi hade jättemysigt och bubblade i den nya poolen, åkte rutschkanan (jag skrattade ett äkta glädjeskratt). Saga och Tova å mamma och jag åkte den flera gånger. Sedan gick dom med Viggo till lilla bassängen, kastade gris mm och Saga och jag var i den stora. Hon är sjövild! Åkte en liten rutschkana till min famn, och sedan simmade jag med henne och hon åkte på en "krokodil". Det var det bästa enligt henne. Så duschade och bastade vi allihop. Det gladde mig verkligen att Tova var med hon också.

Sen var det fika och lördagsgodis och så mat innan förstås. Innan jag begav mig till Thessans 20-års fest i Långasjö by. Gjorde mig snabbt i ordning och kände mig verkligen peppad då "The Cardigans - Lovefool" spelades. Äkta 90-tal! Trots att jag var höggravid och enormt trött hade jag jätteroligt och körde inte hem förens klockan 00.00 Så Tusen tack kära Thessan för god smörgåstårta, fika och trevligt sällskap! 

Har som sagt så mycket jag vill skriva om, men jag ska lägga in lite bilder och annat i morgon tänkte jag, bland annat från Stockholm och festen.

Avslutar med min önskelista julen 2011:  (nummer ett är givetvis ett friskt barn)

1. Polaroid 300 camera (tar korten så kommer de ut direkt, perfekt till bebbens album)

2. Värmetofflorna Slippies

3. Sex and the city-boxen

4. Presentkort i massor (love to shop)

5. Armband R1240 (www.rockbysweden.com)

Kommer kanske på mera sedan, skriver till det isåfall.

KRAM / J